Vid bröstet en bro

Idag har jag tagit upp tråden till min diktsamling om medberoende. Känns skönt. Tillbaks på spåret igen. Ibland måste vi sätta lodet, bege oss ner på djupet. Vi människor är innerst inne stämda i samma tonart. Vi är inte mörka eller ljusa. Vi är inombords bara gråa. Vi är längst inne fyllda av så mycket mer än vi någonsin vågar tro och det är detta vi måste börja våga att ta del av. Våga se. Våga fira ner ankaret i varandra och stanna till. Vi är värda allt ljus inom våra stora grottor. Våra sorger är så vackra mitt i sin svärta, så värda att plockas fram. Skäms inte för att vara människa som Tranströmer skrev. Gå stolt genom livet och plocka ram allt om du så vill. Det finns inge sorligare än när människor döljer sorger för att de skäms för dem. Allt är tillåtet att prata om, det är endast du själv som lägger banden. Endast du själv som kan klippa snöret som håller nere ditt sinne. Du själv är alltid sista anhalten…

 

Idag lyssnar jag på Anna Ternheim. Det var länge sen, men jag är inte kär i henne längre jag är kär i någon annan nu;) och det är hon, bara hon som rockar min värld….