Om nationalteatern

Min granne spelar nationalteatern just nu. Min granne är missbrukare. Han är ung. Han är på väg neråt fast han vill upp. Jag förstår honom. Förstår, vet om smärtan. Det är ett hårt liv på botten. Jag visar all respekt. Men jag fäller en tår för alla dessa själar som återigen, i detta nu, sitter och spelar nationalteatern och tolkar texterna till sin fördel. Det är en sån sorg med det bandet. De gjorde låtarna som en del av sina teater uppsättningar. Gjorde dem för motsatt verkan men än i dag sitter unga och tolkar dem till sin fördel, att det är nått häftigt att punda, nått liksom glansfullt. Jag vet detta eftersom jag gjort precis samma sak, inte pundat men däremot supit rejält och pekat finger åt samhället med nationalteatern som enda vän. Men allt sånt är slut nu. Det är liksom ett förhållande som sprak för många år sedan när svart och vitt plötsligt bara rann av. Älskar fortfarande Nationalteatern och musik (av alla slag) är fortfarande min sköld mot allt det onda i världen. Men jag sörjer så att nationalteaterns musik har blivit ett pundar soundtrack för unga att gå ner sig med…..

 

Kom nyss på att Opeth är ett jävla bra band….

Jag behöver er hjälp!

Hej alla som läser min blogg. Jag behöver er hjälp med en dikt jag skriver just nu. Den ska handla om det typiskt mänskliga, sånt vi inte pratar om men som alla gör. Även det vardagliga enkla som drabbar alla. Jag vill ha era mänskliga observationer. Tex varför man känner sig så ful i provhyttsljus, varför en strumpa alltid saknas när tvätten ska hängas, men även mörkare saker som varför det som man känns konstigt att krama sin pappa. Varför de hårda orden är så enkla men de mjuka orden är så svåra att ge de man älskar mesta av allt…

 

Maila allt sånt här till mig på ataria@etna.nu

Mitt i hjärtat mitt

Idag är en dag i mellangärdet. En dag mitt i smeten, varm och levande. Just idag är det inget som kan störa min själ. Livet ligger som en sammets dimma mitt i centrum. Du är med mig min kära, du är mitt i varm och bara. Jag är så glad att vi fann varandra. Jag är så glad att det finns något stort, varmt och så skönt påtagligt inuti mig. Jag drar suckar när tanken tänker dig, speciellt när du ler, men framförallt är det uppriktigheten jag älskar. Alla mina ensamma stunder hur jag längtan efter någon som dig och nu plötsligt ligger livet här darrande i min hand. Lite förvånad är jag allt, lite nyvaken och så varm för det är med stor värme och omsorg jag framkallar bilderna av dig och rammar in dem, vårdar dem i väntan att få se dig igen. Min kära, jag vill bara va inuti dig. Slå mina armar runt hjärta och låta dig äta dig mätt på mig. Du är min vårkänsla mitt i vintern. Vill inget annat än att låta alla jag känner få träffa dig, bara för att jag är så stolt att jag är med dig. Jag vill att alla jag känner ska få ta del av dig bara för att du är en sån otroligt fin människa….

Liten tanke under väntan

För tre år sedan stod jag på en balkong i London, full som fan och tände en cigarett. Jag blickade ut över parken och trodde mitt liv inte kunde bli bättre än just då men jag har lärt mig att det kan det nu. Ibland är det man gör, handlingarna man utför, en kall jävla hand på axeln. En kompis man tror att man känner men när vattnet förflyttat tiden under bron så märker man att man var helt jävla fel ute och cyklade.

Jag trodde att blott titeln poet gjorde mig till någon vackert, att jag var utvald av något större. Men jag har sakta kommit på att jag inte är utvald. Konsten har inte valt mig utan tvärtom, jag har alltid valt. Jag har kommit på att jag kunde lika gärna sparkat fotboll men vi som är dåliga på fotboll blir bra på poesi istället. Men då såg jag det inte så. Fad fan, tre år! Ingenting, en nysning i rymden. Men i tre år kan en hel livstid rymmas. Jag försöker nu ära mig själv som poet genom att just skriva, hela tiden utan att det ibland ska behöva va så bra. Jag har upptäckt att man kan skriva sig lycklig, har precis upptäckt att pennan är en dragkedja för den erigerade tankeverksamhetens totala hängivlese. Och jag är i mitt lilla liv riktigt glad för att jag finns till. Den där cigaretten är nu fimpad för all framtid och glaset är fyllt någon enstaka gång i månaden. Det är liv som gäller nu, inget annat än liv, kärlek och sju kilometer om dagen….

TV ögat

I ett andetag går han upp och skakar till huvudet som en piska som slutar i stjärten där det snärtar till så tusen ögon vrålar rakt ut. En silverhandske släpper och flyger runt bland ett tjockt lager av distad luftförflyttning. Nära inuti en smärtgräns, i ett öra nära det bukliga stålnätet vinner känslan över förnuftet och handen formas till ett djävulshorn som skjuts fram likt en armé av smådjävlar. Gud stiger ner i silverbyxor, en messias som ingen sett förr förklarar hela världens poesi genom tio rader, tio rader bagatell om det inte vore för tusen volt draget rakt in i hjärtat och en buk där blodet rinner vertikalt över ett hårlöst bröst, på golvet bland silverstjärnor som lossnat från en rockärm dränkt i sprit och billiga cigaretter. En älskvärd man som hukar under trettiårsgränsen blir femton år igen och en tjej som knappt kommit ut förvandlas till utvald och livsvan. När ackorden plötsligt tar slut är det som världen stannar och mannen vi älskar vänder sig om, sakta som i sirap, han ler mot världen och plötsligt är han Alighieri, Oscar Wilde, Nietzsche, Hemingway på en samma gång och mer. Han är överheten som styr världen. Han är korset som spikar upp Gud, han är benpipan vi dansar efter. Han är all vår kärlek och coolare än hela Paris och New York sammanlagt. Han är min bara min att äga och han vet om det, det är det som gör honom så vacker. Att han vet att vi älskar honom vad han än gör. Ackorden hänger och han skriker som en gris dränkt i rock. Allt hänger stilla som en bönsyrsa i september. Allt är tyst…..

Sen rasar helvetet igång igen och vi kan inte gör annat än att spy rakt i himlens ansikte igen. Han hoppar upp på stärkaren och ger oss sitt långfinger av ren kärlek, han säger att vi har ett TV öga riktat mot honom. Inget står i vägen. Jack White har så rätt, det här är bland det bästa man kan uppleva. Allt detta gör mig mer till poet än litteraturen. Denna mans total hängivelse kan gå över hav och har så gjort. Han har golvat mig, snittat sönder min mage. Fyllt mig med tillhörighet och sen sytt ihop igen. Han är nu äldre och säker mer förståndig. Han bryr sig säkert mer om pengar än om min eld men hans yngre jag är bara min och han flög endast mig. Så fuck it! Jag är den jag är och tänker satsa tillsammans med min armé av män i sliverbyxor. Flytta på er för här kommer jag och mitt TV-Öga….

Drabbad

We will fall med Iggy. Jag säger bara det We will fall!!!! Så jävla bra låt. Igen och igen och igen och igen. Rockpoesi har inte varit fagrare…

nästa lite perfekt

Att vara i sig själv

sanningen in act  

Jag befriar små duvor idag

från min dator ut i det fria

på vingar

av mitt hjärtas värme

Hettan som nu råder

är delvis ditt fel min kära

och jag myser

Ligger i ett mjukt veck i världen

och ler belåtet

Skriver några ord här

rakt upp och ner

Utan det eftertänkta skyddsnätet

formar små hjärtan

och kastar ut dem i världen

Idag är den bästa dagen

på resten av mitt lilla liv

och jag tycker om mig själv nu

tycker verkligen om att vara jag

Är lite förstummad

Känner mig lite nyvaken

Men jag är glad

Glad att

du finns…..

och i dag en lenade

till den gamla mannen i busskön                 

Han log tillbaks

och tog sig hem till familjen

med en pil i hjärtat

kanske

några gram lyckligare

för att jag log till honom

och att han såg mig le

gjorde mig mjuk

Tio centiliter mänsklighet

spilldes ut där på asfalten

när jag klev förbi

varm i mitt centrum

och nästan lite förvånad

att finnas till

Glad att andra kanske

kan se att jag är lycklig

sen när jag kom hem

lånade jag en av dina rörelser

en av dina smekningar

och jag sitter återigen

här

förstummad…..

Vittnen som kom och gick

Jehovas vittnen var nyss här och knackade på. De visade mig ett utdrag ur bibeln där det står att hela världen ligger i den ondes makt. De sa även att krig, terrorism och allsköns skit beror på satan men då kontrade jag dem och påstod att de kanske är Guds verk det med. Folk frågar sig varför inte Gud kommer och hjälper oss nu när de ser ut som det gör, men människor har aldrig frågat sig själv att det kanske finns en mening med allt det vi just nu går igenom. Att han har en stor plan som verkar just i detta nu. Det sägs ju att herrens vägar äro outgrundliga, han kanske redan är ibland oss och hjälper oss mer än vi tror. Det tackade för sig och gick som om de inte hade några svar att ge mig. Hmmm, jag skulle vilja pratat mer med dom. Det är lätt att ha fördomar mot just Jehovas vittnen. Inte för att jag delar deras sätt att tro och jag annser att det ibland glappar rejält i deras heliga fogar, riktigt jävla rejält när det gäller frågor om tex homosexuella, men jag respekterar dem ändå för den vägen de vill gå och känner att det skulle varit roligt att snackat mer med dem….

Med humor som vapen

Fan, vad svårt det är att vara rolig. Jag håller på att skriva några scennummer som är meningen att vara roliga men det är fan det svåraste. Humor är något som är oerhört viktigt i mitt liv. Humor öppnar upp dörren till människan, gör det hela mycket enklare. Humor är vaselinet för att kunna föra in det mörka mycket enklare. Mest av allt gillar jag dock det svarta, inte det deppigt svarta utan det sköra svarta som även bär strimmor av vitt. Det där bitterljuva som ibland träffar oss mitt i livet. Det är där poesin bor.

Men som sagt det är ibland svårt att skriva direkt roligt, rakt på skoj men jag försöker nu. Tror det kommer bli ganska bra men det kommer kräva övning för att på scen hålla. Övning, övning och åter övning…..

 

Humor är ett vapen som avdramatiserar och skjuter undan alla vardagliga bekymmer. Jag har många hjältar inom humor men två absoluta favoriter som får mig att skratta är komikern Eddie Izzard och den svenska skådespelaren Thommy Berggren. De två har en förmåga att med det talade ordet sluta in mig i en bubbla när jag bara lyssnar. Där man ibland inte skrattar ihjäl sig men liksom myser lika mycket åt deras förmåga att väva in alvar i humor.

Speciellt gillar jag MR Thommy Berggren, han är en oerhört duktig berättare och hans imitationer av en neurotisk Ingmar Bergman är fan ta mig bland det roligaste jag hört i mitt liv. Jag har sett dokumentären Muraren, som handlar om Thommy, minst tio gånger och han blir bara bättre och bättre för varje gång. Han är smart, beräknande och fruktansvärt rolig. Han kan konsten att plötsligt bryta det hysteriskt roliga och bara glida över i totalt mörker och sån gillar jag. Sånt får mig att hålla upp tändaren i mörkret och bara vagga med….

 

Humor är något jag nu hädanefter ska börja utveckla mer i min yrkesroll….

Iggy Pop

Sitter här och försöker planera och skriva klart lite dikter till min nya show. Den kommer bli så grym. Plötsligt knackade en gammal hjälte på idag, öppnar och så står Iggy pop där. Konstigt? Men min värld är som jag skrev förut lite upp och ner på ett skönt sätt och vem ska inte sätta musik till mitt liv nu än Iggy pop. Vem är inte mer rätt. Detta galna geni där galenskapen och passionen lever sida vid sida. Denna scenens mästare. Denna gud i silverbyxor. Den tidiga Iggy ska sätta musik till hela min vecka nu men sidan av blir det Simon and Garfunkel för att bädda och värma tankarna i väntan. Iggy må vara Kung men det sköra i Simon and Garfunkel behövs för att vårda värmen i mig nu….