Om gnället i mig

Fan vad gnällig jag blir ibland. Måste ibland rycka mig själv i kragen och ta mig samman lite. Liksom stanna upp och se mig runt, se allt det vackra som trots allt växer omkring mig. Jag mår i stort sett väldigt bra just nu. Går omkring här i min lägenhet och trivs ganska bra med vem jag är egentligen. Ska inte gnöla så mycket som jag gör. Det bor en vingklippt ängel med proteser i mig som försöker lyfta men hålls till mark av en väldig hand jag kallar mitt missnöje. Jag jämrar sönder min sinnesro och häller för ofta svavelsyra på min lycka tills man ser benknotan lysa. Måste lära mig att tygla sånt lite bättre.

Livet är vad det är och blir aldrig så mycket bättre än man gör det. Jag älskar mitt, ert och alla andras liv. Ta hand om er.

Nu såhär innan jul

Jag gick runt idag bland blixtrande ljus och kände mig lite högtidlig till mods. Drog rock kragen längre mot halsen och kände mig som ett skivomslag med Bob Dylan. Dagen som började som skit har blivit lite bättre runt middagstid. Människor jag stött på har varit på pissigt humör och en kvinna jag pratade med i ett jobbärende påstod idag att hon ”var på krigsstigen”. Min krigsstig tog slut vid elva tiden. Jag har traskat runt nu på gatorna jag är född på och tvingas bo kvar i. Vet inte varför jag stannar men nått håller mig kvar här. Jag pladdrar mycket om att flytta men det händer aldrig…Vet inte varför.

Jag saknade någon vid min sida idag igen. På ICA så jag ett par krama om varandra och i skuggan av deras kärlek önskade jag mig en egen där jag stod mellan mjölken och smöret.

Jag saknar någon att bo och leva med. Saknar en arm att luta mig mot när vinden blåser men just nu vill jag mest av allt bara sätta mig ner med någon och prata. Samtala på sätt som man inte brukar snacka på. Låta konversationen tränga rakt ner i det outtalade och befrukta tiden med en större mening.

……..

Fy fan vilken dröm jag hade i natt. Jag drömde att jag tappade alla mina tänder, inte kul. Jag mår inget vidare idag. Känner en rädsla suga i maggropen, en skräck över att bli gammal. Snart händer det, Hjälp! Det går för fort! Jag vet inte vad det är, kan inte sätta fingret på det men jag mår piss. Jag vill bara stanna hemma och dra en filt över huvudet och bara dö ett tag idag. Jag orkar fan inte jobba idag. Jag vill bra stanna hemma och läsa böcker men det går inte för jag måste jobba idag. Jag ska dricka mitt morgonkaffe nu. Se klart på en film och kanske gråta lite….

Drabbad igen

Tomas Tranströmer är ett geni. Fan ta mig ett GENI!. Köp hans samlade dikter som nu finns på CD, inläst av honom själv….

om 13 januari

Idag ligger ett knastrande vitt tunt täcke över Hagfors. Har precis tagit min morgon löprunda och ska nu börja jobba lite med Hagforskulturnatt som jag jobbar med på sidan av allt annat. Den 13 januari får ni jätte gärna ta er ut på Hagfors gator och kolla in all grym kultur som då kommer hemsöka min lilla hemstad. Det är det nästan klart att jag med min poesi kommer turnera runt i Sverige till Sommaren. Ännu är det hemligt hur allt kommer ske men jag lovar er ni kommer märka när det händer. Igår vid tio tiden åt jag plankstek tillsammans med medlemmar ur trippel and touche. Hmmm, skum grej.

Snacket går

Det snackas nu bland konstkolegor att vi alla ska sluta att spela ideellt om vi inte får pengar för våra uppträdanden. Visst absolut! Självklart ska vi alla känna rättmätiga pengar vi alla är förtjänta av. Kultur måst få kosta men jag känner även att vi inte får glömma bort varför vi håller på med det vi gör. Det vi tror på får aldrig backa för att pengarna kommer ivägen. Då har vi sålt oss själva enligt mig. En starkare ekonomi är aldrig värd att få finnas till på bekostnad att ett hjärta måste vändas bort från den utkikspunkt som värmer våra frusna själar. Om du vill spela på en scen men inte får betalt men varje por i din kropp skriker efter att du ska upp dit då får du aldrig låta ett kapital ställa sig ivägen för dig och om det så nu är att du är medelålders och känner att du inte orkar eller vill spela om du inte får pengar då tycker jag du ska lägga av och börja pyssla med något annat. Kultur är till för kännande människor och människor som bara känner för pengar är enligt mig inte välkommen in i de kulturella rummen.

Om ljuset

Vi behöver dem. Ljusen och knuffarna i rätt riktning. Vi behöver små gnistor i vardagen för att känna att vi är på rätt väg. För ibland uteblir tecknen, ibland faller man på egen hand utan krycka att stötta sig mot. Vi behöver alla vackra fina ord som vedträn på vår drömmars lägereld men allt som ofta så slarvar vi bort dem.

Vi behöver alla varandras gemenskap, varandras blinkningar på stan. Öm händer sträckra genom sorlet. En hint om att vi är på rätt väg.

Vi sträcker oss alla efter räcken i ett mörklagt trapphus. Det händer då att vi hittar andra medmänniskor sökande händer, så svara mig snälla du. Varför släpper vi då taget för att fortsätta leta efter räcket?

 

Varför gör vi det så svårt att älska varandra

Han som bara dog

Tänk skräcken att vakna och inte känna igen sig själv. Att man blivit någon annan, någon som flitigt slagit yxan i den sista gnutta mänsklighet. Tänk att bli droppen som rann över, den som lät det sista skricket obetydligt eka rakt ut i vintermörkret utan någon möjlig hjälp att fästa den vid. Om år av oro, inre förtryck och ångest nu äntligen tar ut sin rätt. Att allt mörker trycker för hårt och de fördämningar man flitigt byggt, tänk de bara brast! Tänk om man blev han som inte orkade mer, han som blev den felande procenten. Den som samhället helt tappade bort. Den tysta dimman som gled över den röda linjen och hamnade på fel sida av livets autobahn. Vilse mellan vanvett och maktlöshet. I limbo bortglömd med sig själv som både bödel och enda livräddning. Den som ingen förstod. Han som var så snäll och skötsam men som ingen pratade med. Han som matade duvor i parken och tycktes älska alla. Vi står alla väldigt nära galenskapen. Vi är alla sjukare än vi vågar tro och det behövs inte mycket för att knuffa oss över gränsen. Vi är många som dagligen stryker förbi det totala utloppet. Vi är många som söker varma hem att slå rot i och det är tyvärr väldigt många av oss som aldrig tar oss ditt. Vi är många som bara når halva vägen och störtar till marken. Många är vi som breder mörkrets vinge över oss och glider över. Förändrar vårt ansiktsutryck och förlorar oss själva. Så tänk om man blev han som klev upp på morgonen, åt sin frukost i vanlig ordning. Tog bussen till stortorget och med en AK-47 visade hela världen, visade oss alla hur lite vi trots allt vet om oss själva…

Lördag och lugn

Snart är det jul och jag kan inte minnas senast jag väntade in den med ett sådant lugn som nu. Må den så komma, jag är bered. Ska bara slappna av och låta allt glida genom mig i år. Inget stress, inget press,  inget alls utan bara med lugn ska jag låta den ta plats i mig.

Jag är en rymdapa, en astronaut på glid genom rött, stjärnregn och julklappshysteri. Jag är ett skogtroll på flykt undan avverkningen. Jag är benen över mossen och stenen som stänger in paniken. Jag är en lugn eld och travar av böcker. Jag är fötter upp på månen och en utslagen filt som en daggvåt dimma över min ångest. Jag är hornet som blåser in alla änglar på middag. Jag är ett gnistregn av stjärnor bakom ögonlocket. Jag är ett lugn, ett fruktansvärt dånande lugn…

Utanför mitt fönster

Sitter här vid min dator och tittar ut på ett fruset Värmland. Bilar kör förbi och över kyrktornet kan man se svarta spår av kråkor som slipar decemberhimmelens emaljöga. En gråhet bor i passerande människors ögon men också en värme, en hoppfullhet som bara kan finnas nu i december. Solen bryter fram över taken och rader av små tända ljus lyser i varenda fönster. En förnimmelse av godo sprider sig genom min kropp och jag måste säga att jag gillar den här tiden på dygnet. När man sitter här och arbetar strax innan lunch och man vet att det finns en värld därute som trots allt och mot alla odds, rullar på….