Att villa i sig själv med utslagna vingar

Det är lätt att livet ibland blir bara ett hårt jobb. Att man bara stövlar på i sjumilakliv. Nästan glömmer bort att andas. Det är lätt att ibland leva för så mycket annat än för just sig själv. Det är då vi måste ankra sinnesron i oss. Det är svårt men det är viktigt att vi försöker återvända till dom vi innerst inne är. Hålla ut handen och fånga snöflingan, se in i det personliga och tiotusen år av helt unika andetag. Vi är alla unika och samtidigt så lika varandra. Vi vill alltid tro att vi är speciella, att just vi är de som alltid borde vara spjutspetsen till mänskligheten. Men så är det inte. Vi är en del av något större. Små fragment av stjärnor som kolliderat och skapat något tillsammans. Ett blått klot fylld av miljoner andetag som bara finns där för varandra. Inge mer. Kommer aldrig finnas mer utan bara varandra….