Vänta lite nu….

….trots allt så handlar det först och främst om att se at man trots allt berört människor. Trots allt så har man nått ut med sin konst och känt att människor tagit den till sig. Att man under någon timme betytt allt för en annan människa. Det är den timmen som är värt allt det hårda jobb man lagt ner. Det är så lätt att bli blind ibland och förvandla hatet inom sig till en vit käpp Men det är bra att se de där småsinta, mörka sidorna man har i sig själv. Att känna sig ledsen och förbisedd är helt okey anser jag men de känslorna bor även granne med bitterheten och avundsjukan och när man blir nedslagen för några sekunder, förbisedd och ignorerade när man verkligen gjort allt man kan för att nå ut då blir man ledsen så klart och då är det lätt att de där destruktiva känslorna kommer på besök också. Men om man då tar upp de känslorna till ytan, tittar på dem och inte tycker ner dem utan lär känna dem (nästan tycka om dem) Det är då har man gjort något stort. Många i min närhet klagar alltid på andra människor som vet om sina dåliga sidor men inte gör något åt dem, de säger saker som ”ja men om han/hon nu är så medveten, varför gör han/hon inget åt det då” men såna där resonemang är inga bra grejer att drapera sig med. Jag tror att om man vet om sina dåliga sidor så behöver man inte göra mer. Att vet om dom gör att omedvetet arbetar med dem, behandlar dem inom sig själv för att kunna omvandla det till något som är användbart som människa längre fram. Något som kommer att ge energi och kraft till att skapa något som tids nog kommer få alla att uppmärksamma det. Det som är viktigt är att försöka tygla sig och fortsätta arbeta med sig och sitt och inte göra våldsamma utfall och skrika lungorna ur sig. Bättre är att sjunka tillbaka si sig själv, se det man trots alla har och fortsätta att fortsätta. Tids nog kommer allt det man vill att ske bara man arbetar för det. Ilska och bitterhet har en otäck förmåga att inte slå undan benen på någon annan än sig själv…