Ett hugg i ryggen från VF

Fy fan säger jag. VF har en artikel över nöjesåret idag. En månad-för-månad redogörelse över vad som hänt i Värmland. Mina bravader är inte ens nämnda.

Jag har gjort en gigantisks filmpremiär i somras. Jag har åkt på en tre veckor lång poesiturné i Sverige och detta nämns det inte ett ord om. Inte för att jag behöver bekräftelsen…eller jo, jag behöver visst bekräftelse, lite i alla fall. Jag vet inte vad det är men som vanligt så tror jag det beror på att man inte kommer från skithäftiga, viktiga Karlstad. Där alla är sådär distanserat, coolt avspända. Sådär lagom som man måste vara i Sverige. Karlstad är en club för inbördes beundran. En liten håll där folk kliar varandras ryggar och håller om varandra. En litet skit ställe där allt måste köras genom ett indifilter. Där The Knives senaste är det största som hänt Sverige enligt alla recensenter.

Jag är inte bitter som en stor tänkare på två hjul sa, jag är bara väldigt besviken som en annan sa. Jag hade hoppats på att folk hade förstått vem jag är och vad jag vill säga men tydligen inte. Jag är outbildad inom konst. Jag har inte gått någon folkhögskola eller liknande. Jag kör på urkraften som bor inuti mitt hjärta. Jag tror på det jag gör, att de tankar jag själv besitter räcker för att få hålla på med konst och jag vill tro att det är det som är min gåva.

Det känns som om man ibland försöker tysta ner de som är som jag. De som vågar tro att de kan få plats i det stora. De som vågar tro sig till stjärnorna utan rymdraket.

Allt känns bara så otacksamt, så jävla svinigt!!!