Från Gävle

Sitter här i Gävle och inväntar nyårsfesten. Nyårsfester lever alltid i skuggan av sitt föregångna. Så mycket som alltid ska bli bättre än det var förra gången. Men oss i mellan så blir det väll aldrig riktigt bra någon gång. En kompis sa ”Nyårsafton är amatörernas afton”, hihi håller med lite. Men supa är inte längre min grej, jag har festat sönder många dagar i mitt liv. Gjort så ofantligt mycket duma och ibland jäkligt roliga saker. Gått så ändlöst många mil och träffat så otroligt mycket konstigt och roliga människor. Jag kan lätt fylla en bok med fyllehistorier men jag känner nu att jag helt tappat lusten till den världen. Tycker fortfarande om att dricka lite vin och Öl med nära vänner men jag känner mer och mer att en värld i sena nätter och alkohol börjat spela ut sin roll. De senaste två åren har blivit mindre blötta och mer fyllda av substans. Av rannsakning, fokusering och hårt jobb med sånt jag brinner för och jag trivs med det. Mitt nyårslöfte för 2007 är att ta vara på min tid bättre. Jobba mer fokuserat och hårdare. Ta hand om mina vänner och bekanta och försöka får mer tid för mig själv som människa och inte bara som poet. Jag har så otroligt många bra idéer som jag vill genomföras och jag tänker inte, vägrar låta dem svamlas bort .Har inte tänkt på dig men ”ring-klocka-ringdikten” är jävligt, jävligt fin. Hörde den på TV nyss och jag grät lite inombords som jag alltid gör. Ska skriva en dikt om det snart. En dikt om mitt gråtande. Ett patos, en liten text. En bokstavssköld från en kännande människa. En försvarande psalm till alla brustna hjärtan. En signal från det högst mänskliga inuti mig, rakt ut skriket och i rymden cirkulerande och möjlig för alla som vill att nynna med i. ..

Tack

Jag vill tacka Marcus Gran på VF för hans vidsynthet, skarpsinne och förmåga att i bland våga låta den svaga lågan slå…

Tanke innan mat

Det enda botemedlet mot att glömmas bort, bli en föredetting är att ständigt jobba. Simma som en haj och aldrig vara rädd för att utvecklas. Ibland vara rädd för att misslyckas men ändå alltid jobba på hårt och med hjärtat på rätt plats. Njuta av att kämpa. Nu ska jag äta lax och sen bär det av till Gävle där roten för mitt nyårsfirande kommer ske, hoppas det blir ett bra nyår i år. Jag har hatat alla nyår som varit så förväntningarna lägger jag kvar här hemma i skogen.

Småsakerna spelar stor roll!

Det är de små sakerna som gör vardagen så vacker. Att kliva ur sängen tidigt och på joggingturen se hela Sverige vakna till liv. Att känna livet pumpa genom ådrorna och musklerna arbeta. Det är vackra främlingars ögonkast på stan jag älskar, okända medelanden på telefonen, tysta smekningar från anonym vindar. Det är sånt jag gillar.

Livet är en skör liten fågel och vi är alla små pinnar som bundits samman till ett snårigt bo, det är viktigt att vi alla håller samman och skyddar det vi älskar mest. Vi har alla betydelse för fågels överlevnad. Alla är betydelsefulla. Tro inget annat. Du är av betydelse. När du kliver upp på morgonen och går till jobbet, till skolan, till arbetsförmedlingen eller vad som helst så är du av betydelse för mitt liv. Du är en kugge som gör att också mitt liv snurrar runt. Vi människor är ledstjärnor för varandra. Något att fästa blicken på när man tappar orken och tappar bort sig själv. Du är fantastik. Du är allt det underbara du själv fäster i andra människor som DU älskar. Även om jag inte känner dig eller om jag aldrig kommer att få träffa dig. Så älskar jag dig! Högt och innerligt, jag älskar dig!

Vem är du då?

När dina drömmar inte svarar dina telefonsamtal längre, när allt du förut trott vara din livsuppgift inte verkar vara det du trott, när tråden du i allra största säkerhet följt rakt in i det blinda mörkret suckar slut över dina fingertoppar.
När idéerna, visionerna & möjligheterna brunnit slut rakt ut i tystnaden, när & ett stort svart hål öppnas över det du för älskat så. När folk slutar att hör av sig, när massan sluter sig inåt & bort från dina verk.
När människor slutar att slå dig i ryggen & säga Hurra, när de slutar att älska dig för det du presterade.
När den bild som för hängde över dig & skapade möjligheter & ett namn skrivet rakt över himlen, när allt du tidigare speglat av dig själv genom andras ögon, när allt sånt bara smulats sönder
för att föras bort av en stilla tyst höstvind.
När handen som osynligt smekte din kind till sömns tagit sina steg bakåt för att lösas upp i mörkret, när säkerheten genom konsten inte svarar på osäkerheten genom livet, när finast av finast inte längre är högst & längst utan bortom & glömd, när berömmelsen inte längre har någon som helst smak, när ung & cool är förbi & aktuell som gamla sommarmoln.
När du står mot vägen med uppskjutna svaren som monster runt benen, när för så blå & bra bara är en i mängden med problem lika enkla som vem som helst & vem som helst bara är inget speciellt som dig, när nu & här är han eller hon från igår som du såg under dig & aldrig trodde skulle nå, när den för så himmelska doften av allas uppmärksamhet inte ligger kvar längre än tysta steg som från en våningen ovanpå. När äntligen någon är egentligen ingen, när det som för släkte din törst ligger som en milslång öken, när för så enkelt & rakt tar för lång tid & blir fånigt & kalt, när människor som för frågat & undrat är de som nu svarar på frågor.
När allt du gjort tuggats & smakats för att sättas under bordet tillsammans med andra gamla & intorkade, när du hittar ditt gamla längst bak i reabackarna på de biligaste marknaderna, när du bara får skriva din namnteckning på statliga papper.
När familjen är de enda som har kvar någon slags kärlek till dig, när ditt namn inte längre dyker upp på sökmotorerna, när kontot inte längre fylls på av din uppfyllda drömmar & vägarna leder överalt men inte ditt & du lever överalt men inte där.

När det inte är ditt namn som du läser på Affischen, när det inte är ditt namn den snyggaste av killarna vid bordet längst bort nämner i en mening talad i eufori, när du gör allt i din värld för att kaféägaren ska känna igen dig när du betalar din nota, hur han bara ler på sitt intränade sätt till dig utan minsta tecken på förvåning, hur du kastar ett öga mot honom på vägen ut & hur han då till besvikelse tittar ner i kassaapparaten med en minn att han just servat vem som helst av alla andra i den stora staden.

När du inte längre får gå förbi bakvägen till logen utan tvingas smyga in efteråt,
när strålkastarljuset slocknat, när personalen packat ihop, när publiken släckt sina skrik & gått hem,
när du står längst fram på scenkanten
& placerar handen i luften som du brukade men det är ingen som ropar efter den,
när allt är lika öronbedövande tyst som vaktmästarns borste som smeks mot plyschmattan raderna längst ner,
när du plockat upp en av de kvarglömda rosorna,
lämnat lokalen för att slukas upp av det kalla decembermörkret
medan stora flingor faller över en bortglömd ängel…

Ja, vem?

En dag på stan

Jag har varit ute och tacklat runt med folk på mellandagsrea, skit trist faktiskt. Jag gillade förr att vara ute i affärer och shoppa runt men nu verkar det som jag tappat allt.

Människor ser så stressade ut, så pressade och så svettiga över att finnas till. Vi ser så borttappade ut, så vilsna och så rädda. Vet inte vad det är med oss. Efter att likt en pingpongboll studdsat fram och tillbaks mellan galleriorna, kraschade jag in på en bokaffär och stod och läste några Ginsbergdikter för mig själv. Sedan åt jag en jättegod kycklingwook och fortsatte sedan tackla runt med mina såkallade med människor.

Träffade en massa människor som tror att de känner mig men som inte gör det och så stod jag där ett tag och lekte social. Ibland (som idag) vill jag bara vara ifred och läsa Tomas Tranströmer. Imorgon blir en bra dag. Får äntligen fortsätta jobba på min nya bok. Ser fram emot det…

God Fortsättning

Julafton passerade och jag har precis trillat in i den där helglunken och mår ganska bra över det. En av de finaste grejerna i går var midnattsmässan. Kyrkan har en effekt att dra ner volymen i dessa tider. Göra allt lite mer hanterbart.

Nu ska jag på besök till min Farmor….

 Ta hand om er och god fortsättning..

Att villa i sig själv med utslagna vingar

Det är lätt att livet ibland blir bara ett hårt jobb. Att man bara stövlar på i sjumilakliv. Nästan glömmer bort att andas. Det är lätt att ibland leva för så mycket annat än för just sig själv. Det är då vi måste ankra sinnesron i oss. Det är svårt men det är viktigt att vi försöker återvända till dom vi innerst inne är. Hålla ut handen och fånga snöflingan, se in i det personliga och tiotusen år av helt unika andetag. Vi är alla unika och samtidigt så lika varandra. Vi vill alltid tro att vi är speciella, att just vi är de som alltid borde vara spjutspetsen till mänskligheten. Men så är det inte. Vi är en del av något större. Små fragment av stjärnor som kolliderat och skapat något tillsammans. Ett blått klot fylld av miljoner andetag som bara finns där för varandra. Inge mer. Kommer aldrig finnas mer utan bara varandra….

Vänta lite nu….

….trots allt så handlar det först och främst om att se at man trots allt berört människor. Trots allt så har man nått ut med sin konst och känt att människor tagit den till sig. Att man under någon timme betytt allt för en annan människa. Det är den timmen som är värt allt det hårda jobb man lagt ner. Det är så lätt att bli blind ibland och förvandla hatet inom sig till en vit käpp Men det är bra att se de där småsinta, mörka sidorna man har i sig själv. Att känna sig ledsen och förbisedd är helt okey anser jag men de känslorna bor även granne med bitterheten och avundsjukan och när man blir nedslagen för några sekunder, förbisedd och ignorerade när man verkligen gjort allt man kan för att nå ut då blir man ledsen så klart och då är det lätt att de där destruktiva känslorna kommer på besök också. Men om man då tar upp de känslorna till ytan, tittar på dem och inte tycker ner dem utan lär känna dem (nästan tycka om dem) Det är då har man gjort något stort. Många i min närhet klagar alltid på andra människor som vet om sina dåliga sidor men inte gör något åt dem, de säger saker som ”ja men om han/hon nu är så medveten, varför gör han/hon inget åt det då” men såna där resonemang är inga bra grejer att drapera sig med. Jag tror att om man vet om sina dåliga sidor så behöver man inte göra mer. Att vet om dom gör att omedvetet arbetar med dem, behandlar dem inom sig själv för att kunna omvandla det till något som är användbart som människa längre fram. Något som kommer att ge energi och kraft till att skapa något som tids nog kommer få alla att uppmärksamma det. Det som är viktigt är att försöka tygla sig och fortsätta arbeta med sig och sitt och inte göra våldsamma utfall och skrika lungorna ur sig. Bättre är att sjunka tillbaka si sig själv, se det man trots alla har och fortsätta att fortsätta. Tids nog kommer allt det man vill att ske bara man arbetar för det. Ilska och bitterhet har en otäck förmåga att inte slå undan benen på någon annan än sig själv…

Ett hugg i ryggen från VF

Fy fan säger jag. VF har en artikel över nöjesåret idag. En månad-för-månad redogörelse över vad som hänt i Värmland. Mina bravader är inte ens nämnda.

Jag har gjort en gigantisks filmpremiär i somras. Jag har åkt på en tre veckor lång poesiturné i Sverige och detta nämns det inte ett ord om. Inte för att jag behöver bekräftelsen…eller jo, jag behöver visst bekräftelse, lite i alla fall. Jag vet inte vad det är men som vanligt så tror jag det beror på att man inte kommer från skithäftiga, viktiga Karlstad. Där alla är sådär distanserat, coolt avspända. Sådär lagom som man måste vara i Sverige. Karlstad är en club för inbördes beundran. En liten håll där folk kliar varandras ryggar och håller om varandra. En litet skit ställe där allt måste köras genom ett indifilter. Där The Knives senaste är det största som hänt Sverige enligt alla recensenter.

Jag är inte bitter som en stor tänkare på två hjul sa, jag är bara väldigt besviken som en annan sa. Jag hade hoppats på att folk hade förstått vem jag är och vad jag vill säga men tydligen inte. Jag är outbildad inom konst. Jag har inte gått någon folkhögskola eller liknande. Jag kör på urkraften som bor inuti mitt hjärta. Jag tror på det jag gör, att de tankar jag själv besitter räcker för att få hålla på med konst och jag vill tro att det är det som är min gåva.

Det känns som om man ibland försöker tysta ner de som är som jag. De som vågar tro att de kan få plats i det stora. De som vågar tro sig till stjärnorna utan rymdraket.

Allt känns bara så otacksamt, så jävla svinigt!!!