Kom igen nu!

Jag ser ett Sverige framför mig som helt verkar halkat av banan, ett land där distansen blir allt längre mellan människor. Där drömma nästan verkar vara en kriminell företeelse liksom att spå visioner i sin framtid en helt onödig sysselsättning. För om du vill följa din dröm om att bli författare, musiker eller skådespelare så är det enligt dom som bestämmer rent av är ett slöseri med liv. Som konstnär måste du nästan be om ursäkt för att du finns till. För kultur är något väldigt kantigt och svårdefinierat för människor som bara ser saker i pengar. Kultur är ett luddig betongsugga i kapitalets väg, en mindre viktig förströelse. Med ett sånt synsätt så finns en risk att Sverige förvandlas till en grå stat där folks intellekt blivit till en utbränd ödslig tundra där marknaden och säljarsiffrorna dikterar vad som är god kultur och tro mig inget ”god” kultur finns att hämta ur den vinklingen av verkligheten. Konst och kultur finns till för att ge tröst, berika och lyfta människors hjärnor upp i en skönare nivå. Kultur är ingen grej att drapera sig med för att känna sig som en finare människa. Kultur är en nallebjörn att krypa ner i sängen med när världen utanför kyller. Skön kultur är inget svårt eller tvetydigt, det är något som står helt utanför över och medelklass gamlingar med konstiga smycken och lustiga frissyrer som tror att kultur gör dem till mer sofistikerade människor. Det är något så mycket friare, ärligare och enklare. Kultur är något som är till för alla och kan förändra ett helt samhälle om vi bara använder det och låter det få komma till tals på rätt sätt.

Varför ska det alltid vara de svagaste i samhället som får ta skiten och smällarna när överklassen ska bestämma. Vi som inte poserar med kulturen, vi som verkligen tror att konst kan förändra allt. Vi som på alvar åker land och rike runt och för inga pengar alls för att ge människor en del av vårt hjärta. Vi som vet att konsten kan förändra allt. Vi som ligger vaken natt efter natt i rädsla och ständigt funderingar hur vi ska få våra liv att gå ihop. Det är vi som är de VERKLIGA kulturarbetarna och det är vi som nu ställs upp mot muren när de borgerliga gevärspiporna höjs. Det är vi som nu måste höja våra röster och säga ifrån.

Vi håller på att skapa ett Sverige där vi inte ska behöva varandra och jag kan säga att vi tyvärr är på god väg att lyckas…