Strövarna inom oss

Vi kom till världen som jagade av hundar. Ingen såg åt vårt håll då vi kom men vår blick har sedan länge varit fäst mot vår eget lilla varma center, med blicken bitet fast i hjärtat har vi vandrat rakt ut i intet och vi har inte slutat vandra än. Jag begrundar kort från när vi var yngre hos en vän vi bor hos här i Örebro. Jag ser klart och tydligt tecken på att jag blivit äldre för hans album är liksom årsringar i fyrfärg, en karta tillbaks till en tid då det inte fanns några gråa strån i mitt hår. Jag börjar bli äldre. Inte sådär jätte synligt äldre, är bara tjugofem år och det är absolut inte gammalt men jag börjar ändå bli äldre! Jag känner det i kroppen. Det är långt mellan euforin och vardagslivet, ett glapp mellan här och imorgon. Det finns en tyst viskning i luften, ett litet sågblad av oro som alltid lägger mig vaken.

Det är inte åren som syns i våra ansikten utan alla mil vi går. Alla stretningar och försök till att påverka det som inte egentligen går att påverka. Det är de hårda orubbliga skjuvningarna mot tiden som gör att fårorna skär ner i huden. Det är våra långa kvällar i lönndom och alkohol som späder ut vår ungdom i långa samtal och ouppkopplade intellekt. Det är vår vuxna visdom som vill göra intrång i ungdom och grumla ner allt med saker som inte borde få plats i våra hjärtans innersta rum. Det är år av tappade vänner, förlorade förhållande och stapplande försök till evig lycka som gör att vi kör ner oss i större magar och randigare lår. Det är våra försök att ständigt vara lyckliga som gör oss så fruktansvärt olyckliga. Det är vår hänsynslösa önskan efter allt vi egentligen inte behöver som gör att vi gnider lampan för hårt och istället skrämmer bort vår ande av kärlek som skulle kunna ge oss alla så mycket…

 

Jag önskar mig just nu en god start på ett nytt projekt. En ny bok. En kort, kort bok fyllt av öppna dörrar. En massa vidöppna och varma dörrar.

Ärlig, naken

och klar

Är jag nu rätt klar om vem

jag egentligen

 

är