November är som störst just nu

I November är det lätt att höra själar skrika, tumla och undra om det finns en mening med allt. I den här tiden på året så är det mycket lätt att lägga örat mot hjärtat och höra maskinerna surra därinne. Känsligheten blir större och saknanden efter en hjärtevän mer påtaglig. Vi springer fram i gränderna och ser till våra liv, skyfflar mer kol fram till vår lilla värmepanna. Vi aktar oss för stupen runt omkring oss och litar inte för mycket på våra medmänniskor då de kanske vänder sig om och sätter en kniv i ryggen på oss.

Vi är varsamt på jakt efter tider som flytt, vi fräter bort små håll i vardagen med lådvin och ankrar oss i minen från förr, gammalt vrakgods som borde få flytta fram över botten i avskildhet men vi rycker i kedjorna och kör ner våra krockar i allt gammal skit vi kan hitta så att seglen som skulle kunna föra oss till något underbart slits sönder av våra drömmars vind.

Vi älskar bara när andra vågar och hoppar först när andra landat, vi hoppas att något finns i slutet av vårt redan döda lopp och vi orkar knappt längre tänka.

I slutet av november klar vi oss själva som aldrig förr, vi kollar plånböcker och gammalt julglitter och hoppas att en ängel ska komma och tända en gnista i våra liv. Gör allt en gnutta roligare. Att allt ska bli lite vackrare här på botten av våra liv….

 

Jag har namsdag idag, det ni!!

Från oss i utkanten

Det finns människor som går en annan väg. Det finns människor som irrat sig vilse i allt ljus och nu sökt sig till utkanten, till de trängre passagerna, de dova katakomberna under allt det glättigt plastiga som den här världen tror att allt går ut på. Det finns såna som oss som låtit ilskan stannat av och förvandlats till beslutsamhet, till ett tryggt lugn som säger till oss att allt kommer ordna sig om vi bara fortsätter. Det finns folk som vågar sätta coolhet i giljotin och ryckt i snöret, fälla upp kragen och driva planlöst ut i mörkret.

För vi är på väg. I en droska kommer vi nu piskande på svarta hästar, springande över bergen med glöden sprutande ur våra ögon. För vi är på väg.

Vi som så gärna ville in tillsammans med er andra men som aldrig släpptes in för att vi bodde för många mil rakt upp i en själslig urskog. Vi som besitter så många vackra tankar som aldrig får bli tänkta i era huvuden för att de råkar befinna sig på fel plats. Vi kom till den här världen som jagade av hundar och trodde att det ska räcka med att man så snällt som möjligt ber om få komma in för att bli insläppt, men det har nu gått upp för oss att så inte är fallet och detta har gjort oss till en levande murbräcka, en slipad pluton som legat i hårdträning medan ni lekt runt med era fjuttiga knallpulverpistoler.

Det finns människor som vågar sätta bråten i sjön och seglar runt det där falska ljus ni sprider omkring er, det finns till och med såna som mig som gillar kyrkogårdsmörker och hårda vandringar mot drömmar som är svåra att nå. Det finns folk som går igång på att jobba stenhårt för att allt ska fungera. Vi är redo för vad som helst, vi har fan varit redo i hundra år. Vi står längs ner på näringskedjan och vi är farliga därför att vi inget har att förlora.

Så medan ni sörplar er latte vid snida träbord och försöker leka lyckade storstadskids så håller stora saker på att planeras häruppe. För det är i de mörka skarvaran världen rör sig, det är där man minst anar som nästa stora världskakning kommer ske och en dag när ni inte vet ordet av så kommer vi starta tåget och ni kommer med sänkta huvuden stå kvar på perrongen och se de sista snöflingorna virvlande följa efter den rusande revolutionen som ni var allt för blinda för att se…

Telia felar inte längre

Nu har allt fixat sig med mitt bredband och jag är uppe i bloggsadeln igen. Idag har vi kört Under Stjärnorna i Molkom och jag är sådär nöjd. Jag gjorde riktigt bra ifrån mig men det kändes som om det hamnade lite snett hos publiken även om jag såg att många tog in det och ni som gjorde det och sen även köpte film lyfter jag på kepsen och tackar.

Varför ska konstnärer var så misstänksamma mot varandra? Varför ska vi som borde lära och lyssna på varandra alltid hugga varandra i ryggen. Varför är vi alltid så rädda om vårt eget synsätt att vi aldrig kan ta in andras? Vi hukar oss i skyttegravar och ser våra jämlikar som betongsuggor i vår väg. Vi hatar när andra lyckas och vi får stå tillbaks ett tag till, vi är så rädda för att verka dåliga på det vi gör att vi aldrig vågar säga att vi älskar någon annans konstvärk för att det då finns en möjlighet att den personen blir starkare i sin tro och på så sätt enligt oss en bättre konstnär. Vi ska alltid ha ett övertag och ingen annan får någonsin vara bättre än oss. Vi sätter minor under våra konstnärskollegor och gömmer hemliga vapen i vårt beröm. Det är för sorligt….

 

Glöm inte bort min myspace

 

www.myspace.com/ismaelataria

Telia felar och vi som älskar

Har inte haft möjlighet att blogga som jag vill eftersom mitt bredband ligger nere. Buhuu, jag som blivit beroende av det här. Men så snart mitt bredband står upp och lirar igen så ska jag skriva oftare här.

 

Tack all ni som hör av er och vågar skriva tillbaks. Ni gör mitt liv lite finare och jag är innerst tacksam för alla fina ord ni säger. Det gör att jag orkar fortsätta. Sluta aldrig med det!!

Jag behöver er ord som motreaktion, jag behöver era små meddelande som vedpinnar på min själs lägereld. Det känns som om det jag vill säga liksom får en mening när ni förstår mina ord. Om inte världen riktigt förstår oss så kan väll i alla fall du och jag förstå varandra. Tillsamman i gemenskap kan vi försöka göra den här välden i alla fall lite mer begriplig, tillsammans tänka ut en väg för bara oss att gå….

Ikväll blir det Munkfors och imorgon Molkom som får se Under Stjärnorna.

 

Allt gott mina vänner…

Tankar från Hagfors

Tillbaks i Hagfors igen. Utanför pinar den här jävla regn ruskiga för jävligt tråkiga november skiten vidare. Hemma igen i staden där jag är född och tvingas leva i. Imorgon kör vi tre föreställningar på hemmaplan. Får väll se om jag lyckas bli profet om så bara för några minuter.

 

Jag vill tacka alla som kom till Filipstad när vi körde Under stjärnorna där, det var skit trevligt och jag är mäkta imponerad över att det kom så många för att var Filipstad men Karlstad, uj uj vad är det med den där jävla stan. ”Karlstad är en djäfla stad för författare”. Karlstad är en käck liten flugskit på kartan som fått hybris. Är det inte pop så kommer ingen. Finns det minsta lilla tungsinne med i bilden så blir folk vetskrämda. Karlastad är en club för inbördes beundran. Karlstad saknar egen identitet och leker bara ”storstad”, gör saker som man borde för att man är en lite större stad men, men jag ska inte klaga. Turnén har hittills varit en fullsatt succé och jag tackar alla som kommit förbi och gråtit, skrattat och varit mina vänner för en timme. Speciellt vill jag tacka er fyra som trots allt kom i Karlstad, ni förgyllde min kväll och gav min en upplevelse jag kommer att bära med mig för all framtid. Gud bevara er för det. Sen vill jag tacka er som kom till bokmässan i Karlstad, ni var också riktigt fina speciellt du som spontant kramade om mig och sa att jag var bäst.

 

Vi kör nu vidare och jag hoppas att ni alla är med mig så ska vi gadda ihop oss mot det här Höstmörkret och göra det bästa av våra liv

 

Kram

Jag vet en plats

Det kommer en tid då allt det underbara du alltid ville ha kommer komma till dig. Det kommer en dag förr än du annar när välden kommer sluta snurra och kanske på nått sätt bli din.  Det kommer komma en dag då du inte längre behöver titta över axeln i oro över ditt liv, en dag då solen kommer lysa över din värld och värma allt som tidigare frusit.

Jag vet en stig som är mer värd att gå, en värld där regnbågsfärger ligger under våra fötter. Där man inte behöver be om ursäkt för att man drömmer. Jag vet en plats där allt underabart kan ske. Jag vet en plats där vi kan lättstegsdansa upp och ut i en sommarkänsla av den finaste sort. En värld där vi kan plocka ur batterierna ur oron och lägga den på hyllan för att aldrig mer plocka fram den.

Jag vet en plats där allt underbart kan börja händ, en regnbågsvärld full av känsla, jag håller nu ut min hand och frågar dig,

Vill du följa med mig?

Glad, trött och i Filipstad

Turnén Under Stjärnorna fortsätter och jag sitter nu i Filipstad på Everket och skriver dessa ord. Jag är fruktansvärt trött men väldigt lugn och glad. Både Kristinehamn och Hällefors blev fruktansvärt sköna uppträdanden och jag tackar er alla som var där. Det fungerade perfekt och stunderna var ibland magiska. Imorgon kör vi på Elverket och jag hoppas att går och kollar. Gjorde en intevju idag för Bergslagsposten och det känndes riktigt bra måste jag säga. Det är sällan man får tala till punkt och många reportrar bara stressar över så de får gå hem men hon som intervjuade mig idag gjorde det riktigt fint, tack som gud för det. Fan vad kass jag är på att skriva idag men det skiter jag i och låter den här texten få se ut lite som den själv vill för jag är väldigt galen idag för det är lite halvgalen stämning på Elverket som vanligt och mina vänner hålle för närvarande på att i papp snickra ihop en katt med jätte penis. Mattias är helt inne i värsta syntflum-psyk-dårskapen och jag måste röka en cigg så snar t det går (trots att jag inte röker så säg inget till någon). Vet inte om det här blev så fint och bra skrivet men här är jag i alla fall och jag mår väldigt bra…

Kom igen nu!

Jag ser ett Sverige framför mig som helt verkar halkat av banan, ett land där distansen blir allt längre mellan människor. Där drömma nästan verkar vara en kriminell företeelse liksom att spå visioner i sin framtid en helt onödig sysselsättning. För om du vill följa din dröm om att bli författare, musiker eller skådespelare så är det enligt dom som bestämmer rent av är ett slöseri med liv. Som konstnär måste du nästan be om ursäkt för att du finns till. För kultur är något väldigt kantigt och svårdefinierat för människor som bara ser saker i pengar. Kultur är ett luddig betongsugga i kapitalets väg, en mindre viktig förströelse. Med ett sånt synsätt så finns en risk att Sverige förvandlas till en grå stat där folks intellekt blivit till en utbränd ödslig tundra där marknaden och säljarsiffrorna dikterar vad som är god kultur och tro mig inget ”god” kultur finns att hämta ur den vinklingen av verkligheten. Konst och kultur finns till för att ge tröst, berika och lyfta människors hjärnor upp i en skönare nivå. Kultur är ingen grej att drapera sig med för att känna sig som en finare människa. Kultur är en nallebjörn att krypa ner i sängen med när världen utanför kyller. Skön kultur är inget svårt eller tvetydigt, det är något som står helt utanför över och medelklass gamlingar med konstiga smycken och lustiga frissyrer som tror att kultur gör dem till mer sofistikerade människor. Det är något så mycket friare, ärligare och enklare. Kultur är något som är till för alla och kan förändra ett helt samhälle om vi bara använder det och låter det få komma till tals på rätt sätt.

Varför ska det alltid vara de svagaste i samhället som får ta skiten och smällarna när överklassen ska bestämma. Vi som inte poserar med kulturen, vi som verkligen tror att konst kan förändra allt. Vi som på alvar åker land och rike runt och för inga pengar alls för att ge människor en del av vårt hjärta. Vi som vet att konsten kan förändra allt. Vi som ligger vaken natt efter natt i rädsla och ständigt funderingar hur vi ska få våra liv att gå ihop. Det är vi som är de VERKLIGA kulturarbetarna och det är vi som nu ställs upp mot muren när de borgerliga gevärspiporna höjs. Det är vi som nu måste höja våra röster och säga ifrån.

Vi håller på att skapa ett Sverige där vi inte ska behöva varandra och jag kan säga att vi tyvärr är på god väg att lyckas…

Måndagmorgon

Sitter stilla här och låter kaffet väcka mig till liv. Det har varit en tuff helg på min turné med poesi showen Under Stjärnorna. Vi har kört showen två gånger nu och jag har inte varit riktigt nöjd båda gångerna. Det har känts fattigt på något sätt, något har saknats. Imorgon åker vi till Kristinehamn, vi får se om det går bättre där. Tror jag måste tillåta mig att njuta mer när jag uppträder. Ska ut i Örebro idag och knalla runt bland novemberrusk och skyttegravar. Saknar någon att sova med. Kände det imorse. Jag vill ha någon att vakna upp med och kunna kyssa i nacken och säga ”god morgon älskling”. Jag vill hitta någon att kramande kunna hitta upp till den andra nivån. Låta livet flyttas upp och bli så mycket större. Så HALLLLÅÅÅ TJEJER, här har ni en man som vill älska! En som tröttnat på att va ensam och älskvärd. Jag vill bara hitta någon att kunna dela mitt liv med. Någon som tycker jag är snygg, smart och bra nog att kunna dela ett liv med. Jag vill hitta dig som är precis som mig fast tjej. Jag vill ha dig här hos mig.

Strövarna inom oss

Vi kom till världen som jagade av hundar. Ingen såg åt vårt håll då vi kom men vår blick har sedan länge varit fäst mot vår eget lilla varma center, med blicken bitet fast i hjärtat har vi vandrat rakt ut i intet och vi har inte slutat vandra än. Jag begrundar kort från när vi var yngre hos en vän vi bor hos här i Örebro. Jag ser klart och tydligt tecken på att jag blivit äldre för hans album är liksom årsringar i fyrfärg, en karta tillbaks till en tid då det inte fanns några gråa strån i mitt hår. Jag börjar bli äldre. Inte sådär jätte synligt äldre, är bara tjugofem år och det är absolut inte gammalt men jag börjar ändå bli äldre! Jag känner det i kroppen. Det är långt mellan euforin och vardagslivet, ett glapp mellan här och imorgon. Det finns en tyst viskning i luften, ett litet sågblad av oro som alltid lägger mig vaken.

Det är inte åren som syns i våra ansikten utan alla mil vi går. Alla stretningar och försök till att påverka det som inte egentligen går att påverka. Det är de hårda orubbliga skjuvningarna mot tiden som gör att fårorna skär ner i huden. Det är våra långa kvällar i lönndom och alkohol som späder ut vår ungdom i långa samtal och ouppkopplade intellekt. Det är vår vuxna visdom som vill göra intrång i ungdom och grumla ner allt med saker som inte borde få plats i våra hjärtans innersta rum. Det är år av tappade vänner, förlorade förhållande och stapplande försök till evig lycka som gör att vi kör ner oss i större magar och randigare lår. Det är våra försök att ständigt vara lyckliga som gör oss så fruktansvärt olyckliga. Det är vår hänsynslösa önskan efter allt vi egentligen inte behöver som gör att vi gnider lampan för hårt och istället skrämmer bort vår ande av kärlek som skulle kunna ge oss alla så mycket…

 

Jag önskar mig just nu en god start på ett nytt projekt. En ny bok. En kort, kort bok fyllt av öppna dörrar. En massa vidöppna och varma dörrar.

Ärlig, naken

och klar

Är jag nu rätt klar om vem

jag egentligen

 

är