Jaws, krönikor och parmiddag

Idag är det söndag och jag gör ingenting. Ska ut och äta middag tillsammans med Carro och en kompis och hans tjej. Parmiddag. Det bara osar vuxenvärld av det ordet och jag gillar det. Det är okey. Det är fint att bli lite äldre.

Hade lite tid dör mig själv igår och fiskade, drack ett glas rött och såg på en av mina favoritfilmer, HAJEN. Kan inte nog beskriva hur mycket jag älskar den filmen. Carro har lite svårt att förstå det. Jag brukar se den ett par gånger om året sådär. Det är inte för att Hajen är något vidare cool eller läskig utan för att det är en utmärkt matinenfilm. Robert Shaw är helt otrolig i filmen som fiskaren Quint. Han monolog i slutet av filmen är bland det läskigaste, mest välspelade och välkomponerade som någonsin spelats i i amerikansk historia. Han leverera sin hajhistoria med sån inlevelse och känsla att jag alltid gråter till den scenen. Fatta, jag är killen som gråter till Hajen! Jag har gett mig fan på att lära mig den scenen utantill. Jag har pluggat in Scarfacescenen vid restaurangbordet en gång i tiden så fan, det borde gå. Kan köra den i mina uppträdande. Det vore grymt men kanske lite malplacerat.

Till vecka ska jag skriva klar några krönikor och spela in lite nya versioner av mina scendikter. Kanske spela inte lite med Pantzerwagen samt påbörja arbetet att skriva om Allt jag vill för dig, ingen annan till en monolog för scen. Det är faktiskt inte så mycket som behöver ändras. Knytta ihop det lite bara. Sen ska jag läsa och försöka ta det lite lugnt. Någon slags halvsemester ska det bli.

Filmtips i regnet

Ingmar Bergmans film Nattvardsgästerna. Det är en av mina absoluta favoritfilmer. Den har betytt väldigt mycket för mig genom åren. Jag var golvad första gången jag så den. Den är bland det långsammaste och mest entoniga som skapats i svensk filmindustri men ändå går den så på djupet av mig.

Det handlar om tron på gud som sviker, om det svårigheterna att fortsätta älska någon, om rädslor och tvivlet på livet. Vad har vi kvar när allt det vi tror på plötsligt en dag inte finns där. Vilken röst man ska lyssna på. Då gud slutar tala, då drömmarna är borta men jag själv kvar, då kärleken till en annan människa slutar bulta. Det är ett stycke stor konst käre Bergman skapat med denna film som faktiskt ingår i en trilogi där de andra delarna är. Det sjunde inseglet och Så som i spegeln.

Kolla lite på den här. Det är en film ni borde se innan ni dör.

För det ska vi alla göra.

En dag.

Arla morgonstund

Tidig morgon igen. På ett sånt där sätt som det bara blir då man åkt och fiskat i lindesnäs på kvällen för att följa med sin käre 8-mil-pendlande-far hem igen. Sjukt tidigt vill det säga.

Begick Harrpremiär igår. Dalälven. Fick tre fina. Harren är min absoluta favorit fisk. Den violettskimrande seglet till ryggfena är bland det vackraste jag vet. Det finns en sorts mystik över det fisket som inte går att beskriva. Givetvis släppte jag tillbaks allihop. Som någon annan sportfiskare sa, skulle du äta upp din bästa vän? Men, men inte riktigt. Jag kan säga att jag har ett par välsmakande vänner men inte nu. Inte igår. Beståndet i Västerdalälven är inte edet bästa. Så allt som kommer upp åker tillbaks.

Idag arbetar jag på det sista för morgondagen. Då Småstadshjärtan har en liten konsertkväll klockan 18.00 i Blinkenbergsparken. Det är gratis. Jag uppträder. Och lite band. Och Pantzerwagen kör lite till mina ord. Kom vet ja!

Ett arbete att dö för

Tiden den går. Det kommer vi aldrig ifrån. Frågan är bara vad vi gör med den?  Det alltid för lätt att tro att allt ska hända imorgon. Fälla ner plogen och skjuta den gnistrande massan av ogjort längre in i framtiden.  Hålla in pausknappen och tänka, imorgon, imorgon, imorgon som ett förljuget mantra.

I Förenta nationernas stadgar står det att varje människa ska ha rätt till sin frihet. Jag undrar om det verkligen är så, om vi verkligen är fria i vår fina, nya värld? Vad är frihet? Jag tror många av oss har byggt en anstalt av våra liv. Ett fängelse av måsten, krav och ogjorda saker som med sitt plötsliga utförande öppnar dörrarna till vårt liv och lyckan. Men jag tror att det enda som händer bakom den där låsta porten är att det finns en ny dörr av kravfyllda lås som ska öppnas.

Livet ligger inte framför oss och glittrar som en underbar jävla hägring. Det existerar just här och nu, vi måste bara ta hand om det.

Det är farligt att binda upp hela sin existens på några ynka krav man ställer på sig själv. Hur man ska se ut eller vara.  Vi säger, det är lycka för mig att göra si och så, se ut så eller vara si och så. Men egentligen längst in. Vet vi inte om att det egentligen är ett jobbigt krav som skulle vi må bättre utan? Vet vi inte ibland om att vår egen röst är styrd av andras trådar. Andras fingrar?

Samhället och en kall värld kan allt som ofta dölja sina krav, klä dem i kläder som av den enskilda individen tar som sin egen inre röst. Den stora massans gastande är alltid kraftfullare än den enskildes röst. Kraftfullare men med sämre effekt i längden. De inre visionernas eld värmer dock alltid mer och längre men den tar tid att tända och hålla liv i. Kräver kraft. Det är enklare att köpa sig en åsikt, livsstil och inre motivation på kraftlösheten, osäkerheten, avundsjukan och småsinthetens marknad.

Jag är själv där ibland. Tror att jag måste vara bror duktig och sitta hela dagen och skriva krönikor, texter och arbeten för att det på något sätt krävs av mig. Inget krävs av mig. Jag går vart jag vill och gör vad jag vill. Jag är en egen fri individ och gör som jag själv vill. Jag behöver inte min snöplog eller de där jävla demonerna på min axel som skriker krav i mitt öra. Jag behöver inte veta allt och vara bäst på allt.

Jag duger bra ändå.

Vild sak

Den här ser hur bra ut som helst.

http://www.youtube.com/watch?v=2NOkQ4dYVaM&feature=channel

Min bok

Jag harr sett att många litteraturanalytiker och andra språkligt fanatiska recensenter har svårt att ta till sig min bok. Den har både kallats det ena och det andra i ett par recensioner. De menar att den inte knuffar språket framåt, eller att det går att snitta min diktsamling med förstorningsglas och lexikon, att det är för enkelt. Då blir jag glad. Jag har inte gjort en diktsamling som ska ”förstås” och lösas i kanterna.

Jag har gjort en medveten enkel bok som inte ska tolkas och vridas. Jag har gjort en bok för alla. Så som jag tycker sån här poesi sak framställas. Det är en flyttväst för brustna hjärtan. Kanske ett fyrtorn för andra i samma situation eller liknande. En tröst. Det är min kram ingen annans.

Jag har skrivet en naken och ärlig bok. Sånt kommer inte undan ostraffat i det här landet. Jag skiter fan i alla dessa förstå-sig-på-apor som anser att poesi ska vara något som alltid ska vara en rubikskub i bläck och papper för intellektet att greppa eller bara dö. Jag vill aldrig skriva så. Jag vill skriva för hjärtat och magen. För såna som jag, människor i stort. Så. Era jävla folkhögskolekulor studsar mot min tydligen allt för enkelt gjorda sköld, men vet ni vad. Jag skiter i det ochså. Den tar dem rätt bra ändå trots att den är vek, måste vara för att era kulor är rätt veka. Små och dåliga.

I Arvika

Tomas lägenhet är varm som en masugn. Svettig, bakfull och luktar rök. Jag känner mig som en av medlemmarna i Hellacopters eller nåt. det där rock´n roll livet är inget som passar mig i längden. Det är på tok för lökigt.

Befinner mig på Arvikafestivalen. Har gjort två framträdande på två dagar. Ska göra ett tredje nu. Det har gått fint. Speciellt tillsammans med Pantzerwagen. Det var ett mycket fint framträdande.

Annars vill jag mest hänga lagom ikväll och se Thåström.

Inte mer nu

Slut.

Nya dikter, festivaltider och pensionärslik

Idag är det full förberedelse för Arvikafestivalen. Packar, målar naglar. Det ska bli trevligt. Kolla min hemsida, www.ismaelataria.se . Klicka sedan på länken live för de exakta tiderna jag uppträder på festivalen. Jag kommer köra lite någon ny dikt och gammal grejer men på lördag har jag bjudit in min vän Pantzerwagen. Vi kommer bjuda på några alster ur vad som komma ska.

Det ska även bli fint att se lite andra grejer. Egentligen kollar jag alldeles för lite på andra poeter. Kanske borde göra det mer för att hålla sig uppdaterad av vad som händer men jag har blivit så otroligt kräsen då det kommer till andra scenpoeter att jag många gånger helt enkelt inte orkar kolla. Det är kanske lite fånigt men så har det blivit. Jag ser hellre konst, musik, film, komiker, teater och annat skumt för att hitta inspiration. När det gäller poesi så kommer alltid de gamla gubbarna och tanterna va de som inspirerar mig mest. Men visst finns det nya bra poesi i Sverige som inspirerar. Om jag bara tillåter mig kanske.

Jag och Caroline sopsorterar. Det är kanon! Det känns fint att göra vad man kan för miljön men det är inte kul såna här varma dagar då jag råkat slänga laxrester i komposthinken. Det luktar sånt där pensionärslik som hittas efter ett halvår då grannarna börjar klaga. Sånt är sjukt tycker jag.

Läste en gång om en lägenhet där de fann en äldre kvinna död. Grannarna hade börjart undra var hon var och därefter ringt polisen som slog in dörren. De fann kvinnan på golvet död, närmast balsamerad. Hon hade legat där ett tag, så lång tid att äppelträdet utanför hunnit få in en gren genom det öppna fönstret. Grenen hade växt en och en halv meter genom springan i fönstret innan granarna ringt. Sjukt.

Bäst på Arvika!

Det här blir grejer det. Fantastisk låt!

http://www.youtube.com/watch?v=N8IddaGnLq4

De frusna slagen

Det fanns en tid då livet gnistrade av ensamma gator och grön neon, då det var lättare att andas från andra sidan än den egentliga sidan. Det fanns en tid då jag hellre ensam gick bland grova stammar och porlande bäckar än umgicks med andra människor i samma ålder som mig. Då jag inte förstod att det fanns något som kallades ungdom.

Det fanns en tid då jag ensam satt uppe och såg ugglor gömma sig bland hålorna i övergivna träd och älvorna dansade fram över ögonlocken som flimrade likt skadeskjutna svalor som snittar himlen där blodet långsamt väller fram över det som utgör själva essensen i livet; att vårda sådden inom det bultande och bärande.

 Jag ville aldrig gå över till den sida där fulhet och elakhet ligger och kryper till lägsta tänkbara bud. Jag ville inte gå in i det som alla andra kallar livet. Bli en av de där som utgör själva grunden för livslögnen; dom vuxna.

De som långsmat sjunger sånger från vånningar bredvid. De som sitter uppe med hål i hjärtat som bara växer, växer och växer. Som ett gap av livslögn. Som avgränsningar satta av poliser för att slippa ta i det som borde tas i. Att istället låta handen röra dyra möbler, lån på lån och den idiotisak och ändlösa diskussion som bara handlar om väder, vind och schlagerfestival.

 Jag satt uppe om nätterna och såg in i kulor av glas. Metallstänger i mitt huvud där draperi fästes för kunna dra för gobelänger och pojkdrömmar. Tunga ridåer att älska och begripa, som skyddar och utgör sköldar för sånt som skälver och går att begripa. Det som andas varmt mot pulsslag som återigen bjuder upp lyckan till dans. Ta och berika ett liv utanför. Ett liv bland molnen där solljuset sakta väcker liv i det redan levande.

 Jag har aldrig begärt av livet att få den här förmågan att se igenom allt. Se igenom livslögner och tomhet. Jag har aldrig bett om blicken som ser allt det sköna som den här samtiden skulle kunna rulla runt i som en lycklig hund lös från sin kvävande ägare.

 Jag vill kunna andas. På samma sätt som den unge poetens lungor fylldes en gång i tiden. Jag vill ljuda i klangen som sattes en gång för länge sedan av ett anslag som dagligen slår och slår på alla av oss.

Som i en evigt kall dag ute på Alaskas vidder. Indianhövdingens yxa mot isen. Slag efter slag för att ta sig igenom den frusna massan av osagt och ogjort. Livslögner och svek. Sorg och svärta.

Kunna ta sig ner till livet som porlar. Det där som svalkar torra drömmars svalg. Det där som dör om vi inte underhåller det.