Litet brev från femte våningen

Det har varit en sjukt lååååång dag utan vare sig stillestånd eller eftertanke. Möte och samtal, prata och socialt klister mellan okända och kända. Småstadshjärtan till absurdum, det känns som jag presenterat projektet typ 1000 gånger.

Nu skvalar MTV i bakgrunden och jag måste sova. Vi har druckit några öl men lite folk från kyrkan och blivit lite sådär svenska mellanvarma, jag och min käre vän Pantzerwagen kom på oss själva att vi hängde ut från fönstret på mitt hotellrum för att känna suget i magen av höjden och senare kom på att det kanske är bättre att vi lägger oss och sover innan toalettrullarna börjar flygga och städvagnar köras. Jag menar, man är inte 20 länger det kan lätt te sig patetiskt med en 28åring som beter sig som ett barn. Det här är inte Dirty Sanchez vilket är högst lyckosamt.

Idag var jag inne i domkyrkan igen. Mycket fint och storslaget som vanligt men det kanske är som så. Svennetöntar blandar nog allt som ofta ihop en gudomlig upplevelse med en plötslig storslagen uppenbarelse av grandios arkitektur.

Till Uppsala

Sitter på flygplatsen i Hagfors. Tidig morgon. Jag och Pantzerwagen ska flygga till Stockholm sen Uppsala för lite möten angående Småstadshjärtan. Vi flyger hem imorgon.

Måste skriva klart en krönika också, ibland är det lite jobbigt att skriva på dödlinje. Det tar kraft att hela tiden vara inspirerad men det är väll det som är den lilla tjusningen med det hela.

Min show på bokmässan i Karlstad gick super fint, mycket folk kom. Det är häftigt att känna att alla vara där för min skull. Superfint!

Jag har seriöst börjat dra upp riktlinjer för nästa bok i min kropp nu. Känner hur allt börjar ta sig form. Jag vill dra skogen och glittret så långt som möjligt, vill koppla ihop något som ingen annan kopplat ihop förr.

Såg Lars Von Triers Antichrist igår, hur bra som helst. Ni måste se den! Den berörde mig mycket. Jag kan inte riktigt förstå all den bitska krittik den fått. Säger bara, se den! En dikt mer än en film. En förlängning av underbara Ett hål i mitt hjärta.

Nu kaffe i väntan på luftrummet.

Drabbad

Vals för satan (din vän pessimisten)

Sjätte spåret på Kents nya. Jag kapitulerar. Jag gråter, hulkar som värsta tönten här på kontoret. Helt magnifik! Öststatsdisco på ett sånt där barabra sätt. Hjärtat har fått sitt! Dödsdisco någon?

På café (eller vad man ska kalla det)

Jag sitter på ett av Karlstads alla plastiga café. Den här staden har inga riktiga caféer. Det är tragiskt. Du får en kopp skitbryggt kaffe och ett muffins vars deg säker kom i färdiga påsar och bara klämts ut på en plåt och in i mikron. Det smakar artificiellt och dött, som Sverige. Nåt att hinna med mellan H&M och Indiska.

Jag vill sitta på caféer i andra och bättre delar av Europa. Där bagarna kliver upp tidigt på morgonen och verkligen BAKAR sina verk. Där kaffet kokas med kärlek och konditoritraditionen är en konst lika mäktig och vacker som en romansvit av Marcel Proust.

I Sverige har vi snart bara såna här McDonald’s-fik. Såna här jävla kedjor där alla caféer liknar varandra. Vore jag ägare av ett fik skulle jag köra mitt eget race och ge fan i att sälja mig till kedjor. Det finns ingen poesi i frenchise. Det är en död säl på en grå klippa.

Igår tog jag emot mitt litteraturstipendium. 25.000:-. Jag är så jävla glad för det, betyder otroligt mycket. Det är jag värd! Vänliga människor kommer fram hela dagen och säger att det är helt rätt att jag får priset. Jag får mail av människor som berättar hur mycket det älskar min bok och det jag gör. Jag blir mjuk av det, glad och varm. Vet ni vad? Jag tänker även låta det stiga mig åt huvudet. Det är mitt liv som händer nu och jag tänker vara delaktig i det, det spelar ingen roll vad det här landet vill att jag ska tycka om mig själv för jag har även nu börjat känna något jag inte känt tidigare, avundsjuka och människor som vill tysta ner det jag gör.

Jag tänker inte gå igång på det, det är deras jävla problem. Jag tänker andas kärlek. Jag är Neo i the Matrix som svingar ett järnrör mot det där jävlarna. Så kom igen!

Idag uppträder jag i hörsalen klockan 16.00. Imorgon åker jag och Carro till Sunne och går på julmarknad.

En orolig jävla poet på väg någonstans (vill ge dem)

Jag vill ta mig någonstans med mitt skrivande. Nå ut och bettyda, inte bara för min egen skull, inte bara för min egen karriärs skull utan jag vill bettyda något för den här världen. I alla fall små bitar av den. Andra människor än jag. Människor jag inte känner, jag vill ge dem något även om de är främlingar. Jag vill ge dem modet att orka leva vidare, orka kämpa på. Vill ge dem kärlek och varma ögon som ser det högst och mest påtagliga. Jag vill verkligen ge andra något för det är bara genom att ge som jag kan få behålla det jag själv har. Jag vill kramas genom ord.

Jag vill ge tusen tända ljus och kärlek genom fjädrar och tangenter. Jag vill snurra hjärta mitt som en svart och vit vinyl, lära andra sångtexten som stillar knivhuggen av trisstesen. Jag vill aldrig sluta att säga, gud vad jag är bra. De orden kommer alltid att fortsätta ljuda för dem som orkar följa med, även om jag ändrar tonart och allt det andra så kommer de orden hänga med. På lördag är det upp till den som vill att komma och sjunga med i orden. Jag kommer inte hjälpa till i vanlig ordning. De som vet och kan får komma till muséet 16.00 på bokmässan i Karlstad och sjunga med. Jag lämnar det till er.

Jag vill ge vatten på eldsvådan på den blågula fanan. Jag vill ge fantasin huvudkuddar att vila mot. Jag vill ståla samman med förorter och barrträd. Komma ut lyckligare på andra sidan och svepa genom hjärtat som en våg av smaragder genom tonvis av svart sand. Jag är själv en orolig jävel som inte vet så mycket om något när allt kommer omkring. Jag är orolig för i stort sett allt i mitt liv. Varje dag står droskan förspänd med de grå hästarna och väntar på att jag ska kliva in genom den lilla dörren, be föraren att knäppa till med tömmarna. Låta plymerna dansa till i morgonsolen innan de rangliga hjulen rullar vidare över vad som i folkmun kallas, ett liv.

Jag vill ge händer att hålla, händer också att möta så jag slipper känna mig ensam i världen. Jag söker gemenskap, söker hjärtan som bultar i samma takt som mitt så vi alla kan känna att det finns en värld så mycket större och mäktigare. En energi som ligger omlott med vår vardag, att kärleken är med oss ständigt. Att vi aldrig, aldrig är ensamma.

Vid datorn i fåtöljen

Idag skulle det blir Birro men som ni vet är det framflyttat till den 26. Nu ska jag sluta tjata om det. Carro lagar bananbröd och jag säkerhetssparar min texter, ska skriva några ord på en text. Känner mig lite förkyld igen men ve den här förkylningen. Inte igen nu när jag kommit igång med mina löpturer igen. Jag har börjat skriva på morgonen nu, det är så skönt att börja dagen med träning. Det går lättare att arbeta sen. Om jag inte känner mig bättre till morgonen så blir det en promenad i alla fall. Igår firade jag och Carro 2 år som förlovade, det är häftigt. Det är svårt att förstå att jag en gång i tiden vandrade ensam och utan henne, att hon inte var en del av mig. Nu bor vi ihop och jag älskar henne. Kan inte var utan hennes andetag. Jag får mina stunder av ensamhet genom arbetet och annat och det räcker, det är livsviktigt för en ensamvarg som mig, men sen vill jag hem och ha henne runt mig igen. Krama och hålla om henne. C är alltid en del av mig.

Idag om vintern till Hagfors. Som ett yrväder drar den in från norr, skriker och viftar på armarna som värsta påtända yrvädret. På en sekund kom vintern som ett klick med revolvern och hösten ligger för döden utan att vi ens vet ordet av.

Snart släpps Kents nya och det ska bli spännande att lyssna på, hoppas jag får en skiva att vandra och leva genom med samma dignitet som ”Du och jag döden”. Sveriges bästa skiva, någonsin! Kanske den bästa skivan överhuvudtaget! Jag kan inte nog beskriva hur mycket den betyder i mitt liv.
Imorgon ska jag besöka en vän som är mycket sjuk i Cancer. Det är en svår och jobbig grej som jag inte orkar skriva om nu, det får bli en annan gång.

Låt stenarna komma

Jag kan bli trött på det här landet jag lever i, som en gapande klyfta. Trött på schlagerhjärtan som tickar i baktakt, vill slå sönder allt men min yxa har blivit tyngre att lyfta. Det är åldern som sakta gör sig påmind, den tar sig in som ett surt regn och stillar mig. Gör så att jag inte orkar reagerar mer än genom att ta mitt personliga ansvar för konsten jag skappar. Det är kanske så det ska vara, det är kanske helt i linje eller så är det bara ren lättja. Jag vet inte vilket och jag tänker inte ta reda på det.

Jag märker tydligt att allt mindre människor orkar engagera sig, alla sköter sitt. Det är kanske en sån världsbild vi vill ha? Vi håller på att odla fram ett samhälle där du först ska tänka på dig själv, där vaccination handlar mer om att hålla dig själv frisk än att tillsammans stoppa en sjukdom att spridas till dem som det verkligen dödar. Solidaritet är ett vackert ord men nu för tiden så är ordet direkt något som dras parallell till Marx och röda fanor, det är synd. Det värker in i märgen att behöva se människor slå på sjukhusets port men aldrig bli insläppta, att de inte blir trodda på utan istället längre indragna bland kuggarna i samma maskin de bör få avstånd till.

Jag stör mig på att människor tycks sjunka ännu längre ner i sofforna efter att ha utfört de där sysslorna de gör för andras skull mer än sina egna. Det stör mig att ideellt arbete är något som banlysts av regeringen, Sverige är uppbyggt av ideellt arbete, speciellt vår kulturella skatt, att skapa en arbetsmarknad som liknar svetslågor i röven på alla medborgare skappar i sin tur en polisstat där ingen orkar eller vågar ta ett ideellt ansvar, det skadar oss i längden på ett mycket otäckt och fundamentalt sätt. Det underminerar och låter bräckligheten bli en sjukdom som i sin tur generera ännu mer sjukdomar och våld. Det är såhär det fungerar, fler övervakningskameror skappar mer otrygghet. Fler poliser mer våld och pekfinger ännu mer omoral. Superskolor för superelever, superfängelser för superfångar. Allt är bara skitvisioner som handlar om pengar, placeringar och skattkistan i den enskildes hjärta.

Jag ser ett land som håller på att bli ett grått spöke utan medlidande och sympati. Jag ser ett land jag vill rycka tag i och ruska om men mitt liv än mer komplicerat nu men jag tänker inte lägga mig död ner och acceptera hur allt ser ut. Jag tänker damma av yxan och låta den falla mot livslögnen omkring oss. Bräcklighet är vackert, osäkerhet är storslaget och svaghet något som bör hållas om. Alla drömmar är goda drömmar.

Jag är beslutsam att föröka göra en skillnad för andra och mig själv. Svärdet är draget och skölden hålls upp. Jag ställer inte upp på det perfekta samhället. Jag drar en linje i den heta sanden. Låt stenarna komma. Jag är redo.

Mycket fin!

Pictures of you med The Cure är just nu världens bästa låt! Älskar videon också!

Drabbas

Värmlands bokmässa

På fredag klockan 11.00 får ni jätte gärna komma till Värmlands bokmässa som äger rum på Värmlands Museum i Karlstad. Då tar jag emot Region Värmlands litteraturstipendium. I hörsalen äger detta rum. Det är stort och det vore kul om det kom folk.

På lördag får ni även jätte gärna komma till Hörsalen klockan 16.00 Jag uppträder och läser några dikter. Kom gärna då också.

Ni ska också passa på att köpa ett ex av Värmlands författarsällskaps antologi som släpps då, jag medverkar med en nyskriven dikt som heter. Mellan oss och riksväg 62.

Det blir en trevlig helg.

Idag är en bra dag

Det är kallt i lägenheten idag. Det är kallt som i helvetet, enligt dom som vet. Det känns att den här hösten är att svida om till vinter. Jag vet inte vad jag ska tycka om det, vet inte överhuvudtaget vad och jag vill idag. Vill mest vara ifred och göra allt annat än att arbeta. Jag vill gå runt i lägenheten och småpyssla med lite grejer. Vill drömma idag, drömma om nya projekt.

Jag vill sätta segel på en helig matta och fara ut över de öppna haven av visioner och inre synbilder som jag har, det som gömmer sig och gror längst bak i mitt huvud. Som en liten oas i sinnet där palmerna böjer sig för varma vindar och sommaren inte alls är så långt borta. Där solen ställer sig givakt över guldbruna sandkorn och vågorna gör ljud inte allt för långt borta. Där hängmattan i hjärtan är en öm suck av lättnad, och axlar som längtar hänger lediga över varje tanke som förr tänkt obehag.

Idag är en bra dag att drömma. Ställa sig framför spegeln och spela lite luftgitarr med musik man älskar. Idag är en dag att längta efter nya sceniska världar. Öppna porten till underjorden och sy ihop en speciell dräkt att dansa runt lägerelden med. Idag är ett discoklot huvudet på varje högburen dröm som svänger loss på danplanen inom. Fingret i luften och den skönaste känslan i magen.

Idag är en bra dag att ta tillvara på fantasin och drömmarna som planterats i mitt huvud. Se blomman växa ur hjässan, redo att plockas av en hela världens godhet.

Idag är en bra dag att fortsätta leva.